Tror jag blir tokig...
Har försökt få barnen och man att inse att julen inte kommer av sig själv. Har tillbringat dagen med att städa efter andra. Plockat och plockat...
Jag vet inte vad jag gör för fel men något måste det vara. Idag så började jag dagen med att tömma och plocka i diskmaskinen trots att min man klev upp 2 timmar innan mig. Han såg inte att den behövde tömmas trots att de andra ätit frukost innan jag klev upp. Fortsatte med att ställa in frukostdisken, vilket ingen hade gjort. Insåg när jag höll på med disken att något luktade förfärligt i köket, inser att det är soppåsen, som äldsta sonen skulle gå ut med igår. Han "glömde" visst var hans svar.
Nu tänkte jag att det var läge för lite frukost men nej, mannen talar om att de alla ska åka iväg och åka lite skidor. Och lite bråttom är det, de ska vara där till 11. Kl är 10 och de måste åka om en halvtimme. Sagt och gjort fram med underställ, kläder, skidskor, handskar och mössor. När de gått ser det ut som ett bombnedslag, kläder ligger överallt. Nu kanske jag får äta frukost tänkter jag och struntar i att plocka upp. Nej, då vaknade Melvin, hungrig och i pyjamas. Nedbajsad och ledsen byter jag på honom och ger honom mat. Melvin blir nöjd och jag tänker att det är lika bra jag plockar undan lite.
Nu är det dags för frukost kl är nu 12! Kommer på att jag ska passa på att slå in lite julklappar, plockar fram alla saker som behövs, slår in kanske 10 paket och då ringer maken, Maja ska vara på kalas kl 13. Vilket jag visste och förberett för, klänning, strumpbyxor, hårborste, hårband och present ligger på bordet i köket och väntar. De kommer hem kl 12.45, hungriga, blöta och trötta. Maja får tjatas på att byta om fort. Alla slänger av sig kläderna. Mannen kör iväg Maja och själv står jag kvar med alla kläder, igen! Grabbarna tjatar om att de är hungriga, ber dem ta några mackor, vilket de gör medans jag plockar upp igen! Nu börjar Melvin bli väldigt trött, så jag lägger honom. Maken kommer hem, frågar om det blir någon lunch och jag ber även honom ta några mackor. Han gör så. När Melvin somnat, går jag in i köket och inser att jag städa här igen...
Dagen fortsätter på i stort sätt liknaden sätt och jag känner att jag håller på att bli tokigt, så vad gör jag. Jo, biter ihop för stunden, skriver här och funderar över hur vi ska komma vidare, detta funkar inte och kommer defentivt inte att funka när jag börjar arbeta om två veckor...
